Man kan säga att det började när William Swainson fann Cattleya labiata (Recife, Brasilien) och sände några exemplar till William Cattley (England), jo det är han som fått släktet uppkallat efter sig. En av plantorna blommade 1818 och dess skönhet väckte sensation, glädjen blev dock relativt kort eftersom man hade svårt att hålla liv i plantorna, dessutom försvann Swainson till Asien utan att berätta var han funnit plantorna. Man trodde plantorna levde parasitiskt på träd och odlade dem under varma, fuktiga och mörka förhållanden. Det var först när den andra storblommiga arten C. mossiae upptäcktes i Venezuela 1836 som odlare likt Joseph Paxton lärt sig mer om hur dessa epifyter vill ha det, genom att studera de faktiska förhållandena i naturen (ljus och luftväxling). Detta sammanföll med den Victorianska eran vilket innebar ekonomisk utveckling och fred, det fanns med andra ord tid och pengar för den rika delen av befolkningen att spendera på dessa tropiska skönheter. Att inneha ett växthus med orkideér innebar även hög status och Cattleyorna skattedes högst, därtill underhölls intresset av att nya arter hittades med jämna mellanrum. För den som vill läsa mer om Cattleyaodlingens start och upptäckter så kan jag rekommendera The Classic Cattleyas Timber press (Chadwick 2006). Boken är i övrigt mycket läsvärd vad det gäller odling av de storblommiga arterna och innehåller mycket information angående hybridisering. På hemsidan www.chadwickorchids.com finns flera mycket läsvärda artiklar om olika arter, på engelska.

Om vi skall gå riktigt till början och ställa oss frågan hur orkideérna utvecklats så finns det inte mycket information om detta eftersom de lämnar få fossil efter sig. Jag har bland annat läst att orkideér fanns på plats redan för 150-100 miljoner år sedan och att de spridit sig när kontinenterna kort därefter delade på sig (om ni ser på en världskarta så ser man at Amerika och Europa/Afrika suttit ihop). Detta resonemang är dock sannolikt felaktigt. Ett fåtal fossil av orkideér har påträffats, bland annat ett bi med en orkidepollenklubba på huvudet, bevarade i 15-20miljoner år gammal bärnsten från Dominikanska republiken ( Nature 2007, nr 448). Ett annat sätt att spåra orkideérnas utveckling är att spåra spontana förändringar (mutationer) i DNA och att använda dessa som en tidsmätare, för kalibrering av detta "instrument" används DNA från fossiler som den nämda pollenklubban. Sådana undersökningar visar att släktet Vanilla (som anses vara primitivt) är cirka 76-84 miljoner år gammalt. Dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan och det innebär att de äldsta orkideérna fanns parallellt med dem. Klimatet fram till för cirka 30 miljoner år sedan var betydligt varmare än i dag, det växte exempelvis palmer i Alaska och runt Antarktis, vilket innebar att tropiska orkideér kunde leva nära polerna. Det varmare klimatet och det faktum att kontinenterna låg närmare varandra möjliggjorde orkideérnas spridning och genutbyte mellan kontinenterna. Därefter har orkideérna utvecklats på de olika kontinenterna, skilda från varandra. Ett bra exempel på detta är att det asiatiska släktet Paphiopedilum och det amerikanska släktet Phragmopedium (båda tropiska "sko"orkideér) inte kan korsas/hybrideseras, de är för olika i generna och det samma gäller för exempelvis Cattleya och det asiatiska släktet Dendrobium. Vad det gäller orkideérs utveckling så är den mycket nära knuten till insekternas utveckling, eftersom en effektiv pollinationsapparat som gillas av pollinatörer är en förutsättning för artens överlevnad.

Väl på plats på den Amerikanska kontinenten har släktet Cattleya utvecklats och står nära släkten som Epidendrum, Laelia, och Sophronites mfl. Med dessa släkten går det oftast att göra korsningar. Vad det gäller hybridisering över släkten så torde korsningen mellan Cattleya och Laelia =Laeliocattleya vara den mest kända, men det går att korsa in ytterligare släkten som exempelvis Sophronitis, då får man Sophrolaeliocattleya. Cattleya har 20 kromosomer och 4 pollenklubbor per blomma., medan Laelia har 8 pollenklubbor. Brasilianska Laelia kallas numera Cattleya på samma vis som de gjorde på 1800-talet. Den mest kända brasilianska, är den före detta, Laelian´n är Cattleya purpurata vilken i sin blomma såväl som växten ser ut som en enbladig Cattleya. I sammanhanget kan nämnas att C. dormaniana som har 8 pollenklubbor , varav 4 st är funktionella och övriga 4 st är outvecklade. Det förekommer även Cattleyor inom enskilda arter med dubbel eller multiplar på kromosoomtalet 20 (ex 40, 60 osv), vilket händer sällan i naturen, men kan manipuleras i odling. Sådana plantor är större i växten såväl som i blomman.

För att förstå hur Cattleyor lever och vilka krav de ställer på sin omgivning så måste vi titta närmare på hur de lever i naturen. De flesta lever epifytiskt uppe i träd och flera lever även som litofyter på klippor och rasbranter. Plantorna får således mycket ljus, men ljuset är ofta silat genom ett tunt lövverk. Släktet påträffas från södra Brasilien (ca 20°S) till södra Mexiko (ca 23°N). Det finns arter som exempelvis C. eldorado vilken växer i det fuktiga och heta Amazonas eller C. warszeviczii vilken växer i Colombias bergsregnskog från 800 till 2500 meters höjd (Röth 2001) vilket innebär en betydligt svalare omgivning. Med ett temperaturfall på cirka 0,5°C per 100m högre höjd (varierar pga luftens fuktighet) så har vi ett temperaturfall från cirka 30°C till cirka 20°C mellan arternas växtplatser. Ett annat slående exempel är C. lueddemanniana från Venezuela som lever i relativt torra och heta områden, där den påträffas epifytiskt växande på Agave och kaktusar! Därtill växlar klimatet med årstiderna. I tropiska Sydamerika följer regnet solens "årsvandring" se figur. Detta innebär exempelvis att vid midsommar (21 juni) står solen rakt över norra vändkretsen, solinstrålningen är mest intensiv där varvid luften stiger och kyls av vilket leder till molnbildning och regn. Luften som tömts på sin nederbörd strömmar sedan ner söder och norr därom, regnbältet vandrar således N-S under året (kallas Hadleycell). Detta innebär även att den varma tiden på året är den fuktiga och faktiskt även något mindre ljus (molnen skuggar ju), sedan kommer torrtiden med svalare förhållanden och något högre ljusintensitet. Det är dessa förutsättningar som vi försöker återskapa hemma i våra fönster, odlingsskåp eller växthus. Cattleyan tillväxer under regnperioden och det brukar de göra även under den svenska sommaren, då det är varmare och fuktigare. Mer problematisk är hösten då det blir än mer fuktigt och ljustillgången minskar, en del Cattleyor uppfattar detta som att regnperioden närmar sig och börjar växa igen. Detta kan bli ett problem eftersom plantans årsrytm störs vilket kan störa blomvilligheten, dessutom kan tillväxt under den mörka årstiden resultera i liten/dålig tillväxt pga ljusbrist. Extraljus under den mörka delen av året hjälper plantan att bevara sin rytm och håller plantan laddad med energi för kommande blomning och/eller tillväxt. För arter som C. mossiae och C. purpurata som gärna växer från sensommaren och hela hösten är extrabelysning nödvändig för en fullvärdig blomning.